Rock

Jag kan höra dem. Ropandes, skrikandes, ett mummel av förväntan. Snart är det dags. Snart.

Jag springer ut i ljuset, bländad av stålkastare i hundra färger. Tio tusen människor skriker så mycket de orkar, applåderar, luften fylls av händer och horn. Jag låter mina fingrar lägga sig till rätta på gitarrhalsen. Längst fram på scenkanten blir min uppenbarelse till en gudsbild, ett svart hav av tillbedjande nedanför. Fyra slag på en cymbal senare får min hand stålsträngarna att vibrera och skicka ljudvågor bortom tid och rum. Med volymen uppvriden till max är jag en Hjälte i fyra minuter. Ackord efter ackord får huvuden att ryckas med, kroppar att lyfta från golvet. Skärande toner blixtrar genom ljudbilden och blir till en extatisk upplevelse. Och de älskar mig alla.

När sista tonen ljudit lägger jag i från mig gitarren, stänger av TV:n och återvänder till verkligheten. Men redan längtar jag tillbaks. Tillbaks till den stund då jag är en Hjälte.